saramix

Jag minns kvällarna jag minns ångesten, känner den krypa närmare och närmare. Jag trodde att det var över, att det för alltid var borta. Så fel jag hade. Det blir inte som förr, det blir det aldrig. Jag känner begäret om kvällarna när solen gått ner, då kryper det mig inpå skinnet och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det har varit lugnt ett tag väldigt länge faktiskt. Börjar undra på om det någonsin har varit bra eller om jag bara har låtsas.. Det är inte som förr för nu är nu men jag känner igen kännslan, den obehagliga känslan. Att ha kontroll att jag kontrollerrar. Siffrorna tittar jag på igen kicken finns inte längre, målet och betydelsen är borta. Jag bryr mig om vad spegeln visar. Det ända jag vill är att kunna titta på mig själv och bara le. Inga jobbiga känslor bara ett leénde och en tanke, du är fin. Jag har jobbat mig dit sakta men säkert. Är så nära nu och då känns det som om jag backar.

 
Väntar på smällen, den stora smällen. Vill att den ska komma smatidigt som jag inte vill. När den kommer så lär det bli så konstigt vet inte riktigt vad som händer. Hoppas på att det händer snart så jag kan lägga det bakom mig. Behöver det men jag måste våga ta smällen och choken först. Nu är jag bara tom, min blick är blank. Jag är bara ett skal som min själ har lämnat. jag måste klara mig igenom allt innan den kommer tillbaka. Jag hatar att jag tänker och känner men ändå inte. Det är som om det inte är på riktigt. Jag gå i en dimma, drömmer en massa men när jag vaknar är jag inte säker på om det har vart verklighet eller en dröm. Allt har rasat, allt!