saramix

Har just tittat klart på Sex and the city, the movie. Där blir det ett lyckligt slut, för alla. Men i verkliga livet får man inte allti sitt happy ending, eller? Jag får iaf inte det. Jag tycker inte om kännslor för mina är bara konstiga. För första gången på väldigt länge mår jag faktiskt bra. Jag vill möta livet med ett leénde. Jag har planer och det är bra, jag känner mig älskad, uppskattad och behövd. Av både mina vänner och min familj. Tankarna på att ta livet av mig, nja de existerar knappt längre. Det känns rätt lyckat. Även om vi alla gör misstag och kommer sabba vissa saker lite då och då, så får man leva med det. Även om jag bråkar med mina vänner eller om de bråkar med mig, så kommer jag alltid att bry mig om dem. De som står mig nära hjärtat kommer jag lösa problemen med, andra kanske får en ny plats eller så försvinner platsen. men liksom shit happends. Att vara lycklig är inte att vara alla andra till lags. Gör det din magkänsla säger för då gör du det du vill. När du mår bra mår även din omgivning bra. Konstigt va? Men tro mig sådant smittar av sig. Att möta världen med ett äkta leénde ger så mycket, men möter du världen bara sådär utan ett leénde utan en blick ja tro fan på att världen ignorerar dig också. Fattade ni nu? Åh, nu har jag skrivit av mig lite.
:)